Äntligen framme!

Resan hit kan ha varit den mest händelserika någonsin. Bagaget försvann redan i London (vår första mellanlandning) trots att vi spenderade mer än fem timmar på flygplatsen. Heathrow är helt enkelt Heathrow. Men vi kunde ju bara hoppas på att det skulle komma ifatt oss eftersom hela resan skulle ta 34 timmar.

Vi hoppade på planet till Washington DC och där tappade Helena sin "säkra" mag-pengar-pung. Både Matilda och Alexandra hade tänkt att investera i var sin sådan, men efter detta insåg dem att det inte var någon idé. Vi försökte förgäves få tag på Helenas pengar men allt städpersonalen hade hittat på planet var en mobil, och det hjälpte ju inte oss. Vi fortsatte därför och åkte genom Washington med en shuttle och chauffören berättade nästan hela stadens historia för oss. Vi uppskattade detta mycket då det var väldigt intressant men desto mindre hans uppmärksamhet på vägen. Vingligt var det men som tur var det sent på kvällen och därför lite trafik ute på vägarna.

Övernattningen skedde på Reagan National Airport med utsikt över flygplatsen och alla plan. Vi fick dock inte mer än två timmars sömn totalt. Mitt i allt märkte Marcus att han hade tappat bort sin mobil, men var? Självklart var det ju den mobilen som personalen hade hittat på flighten där Helena tappade bort sina pengar.. men det visste vi ju inte då. Synd men sant. Klockan fem på morgonen, lite mer än två timmar innan nästa flyg skulle avgå, blev vi hungriga och åt varsin fet hamburgare med pommes frites till frukost, vi var ju trots allt i USA.

Nästa flyg skulle ta ca sex timmar inklusive en teknisk mellanlandning efter halva resan i Miami. När vi skulle gå igenom säkerhetskontrollerna ropade plötsligt en av de biffiga vakterna "CODE RED", "WE HAVE CODE RED". Shit tänkte vi alla när vakterna sprang fram mot Matilda och Marcus som gick igenom kontrollerna efter Alexandra och Helena. De hade tydligen fått röda streck över sina biljetter vilket betydde att säkerhetspersonalen skulle göra en grundligare kontroll på dem. Gustaf som fortfarande var kvar i en av de inglasade burarna som man skulle gå igenom, hade också ett rött streck över sin biljett och fick stanna kvar i buren. Nu kom det också vakter springande mot de chockerade Helena och Alexandra som redan hade gått igenom kontrollerna och bara iakttog uppståndelsen runt de andra. Vakterna frågade om de var i sällskap med de andra tre och om de kunde ta fram sina biljetter igen. Det visade sig att Gustaf (reiseleiter) hade gett Helena och Alexandra fel biljetter och därför inte fått code red. De "rätta" biljetterna hade i själva verket ett rött streck de också. Så det var bara för alla att följa med till ett avskilt ställe och bli riktigt genommuddrade.

Klockan elva på morgonen lokal tid var vi äntligen framme i Costa Rica.. men ännu inget bagage. Det var fortfarande kvar i London. Vi hyrde en bil för tre dagar och nu återstod den sista sträckan från Liberia till Playa Grande och den lilla byn. Först skulle killen på biluthyrningen "bara" byta batteri eftersom det visade sig att det var kasst.
Hela bilresan var fantastisk med vyer vi aldrig sett förut! Det tog ungefär en timme innan vi var framme vid vårat lilla hus, helt perfekt för oss!