Födelsedag, Rookiesurf och framtidsplaner

Klockan är sju och det är dags att gå upp. En halvtimme senare var det dags för den vanliga, men konstigt nog inte uttjatade, frukosten. Efter att ha slappat lite, clearat skuldlistan och brottats i lag, Marcus och Alle mot Matilda och Gustaf gick dessa fyra och Madde ner till Kikes för att visa rookien the place, spela biljard och gratta Katrin som fyllde år, GRATTIS KATRIN!

Matilda valde sig själv till matmor och gick hem lite tidigare för att laga mat. Vi andra återvände till vårt näste kort där efter, hungriga som alltid, och vips, så var maten serverad. Spagetti med köttfärssås, mums! En liten detalj hade Marcus dock glömt bort, Madde är ju vegetarian sen tre år tillbaka. Men vi skrapade snabbt ihop ett vegetariskt alternativ som bestod av råstekta gröna bönor, broccoli och solrosfrön, och gott var det, tyckte Madde.

Efter att ha smält maten en kort stund var det nu dags för surf. Med nya brädor under armen, förutom Maddes som var en utav våra gamla, gick vi ner till stranden och hoppades på en bra session. Och det blev det. Madde som stormtrivdes i vattnet tränade inne vid vitskummet och kom upp ett bra antal gånger. En till som har fått mersmak av surfing alltså. Gustaf som nu testade sin bräda för första gången pumpade fart och svängde skarpare svängar än någonsin. Marcus, Helle och Alle som nu börjar vänja sig lite vid skillnaden från deras gamla brädor, kämpade på fint med goda resultat. Matilda som fick en supervåg berömdes rikligt av Chicken Joe som sa; that was today's best wave and you made a perfect drop!
En riktigt härlig dag för oss alla, med tre timmars surf för Helle, Marcus och Madde och fyra timmar för Matilda, Alle och Gustaf.

Efter att ha duschat och småpratat lite bar det av till Kikes för att äta middag. Pizza, pasta och kyckling blev dagens beställning och självklart var sin öl till Marcus och Gustaf. Efter att vi ätit upp kom Matos fram och började snacka surf, som vanligt. Han hade tydligen sett Matilda, Gustaf och Helle surfa igår och gav dem lite tips. Attans, tänkte Marcus och Alle som vid det tillfället var och hämtade Madde på flygplatsen. De vill ju också ha tips. Men man ska ju inte gråta över spilld mjölk och så blev det inte heller. Matos erbjöd oss nämligen att följa med till Mal Pais, ett annat utav Costa Ricas bästa surfspots, veckan härpå. Nice, det är klart att vi vill dit!

Efter att vi betalat notan begav vi oss av hemåt för att läsa lite och pilla med datorerna innan läggdags.

That's all for now, over and out!

Surfare med kapital!

Så fortsätter lunken här i soliga Playa Grande. Men eftersom surfen är det vi lever för kanske det skulle vara najs med lite materialbyte som de materialare vi faktiskt är. Matilda har redan köpt en fin bräda och inspirerat övriga medlemmar i flocken till att KÖPA KÖPA KÖPA. Marcus leach hade gått av två dagar i rad + att hans bräda, enligt Marcus, är för stor och tråkig. Marcus var inte sen med att ta tag i saken och kollade ut en hand-made-board i epoxy. När Marcus berättade detta för de andra följde alla såklart med ner till surfshoppen för att titta på skönheten. Helena och Alle berättade då för den skickliga försäljaren och ägaren Marcelo Matos att de faktiskt också var ute efter nya brädor. Alle och Helena avslöjade att de redan lokaliserat två skönheter stående längst bak i Matos shop. Efter lite snack blev saken biff, these were the boards! Smack, "Pay in cash, dollars!", sa Matos. Visst tänkte de potentiella köparna och sa att de skulle fixa cash nästa dag. Att gå in till Tamarindo i mörker för att ta ut pengar är det ingen som vill göra. Inga problem sa Matos, jag ska in till Tamarindo och köpa glass och kolla till min andra surfshop. Jag skjutsar er alla på momangen. Jaha, då var det ju bara att gå upp till huset för att hämta creditcards.

Tatoos

Vi trängde ihop oss i Matos bil (Matilda och Gustaf fick dogseat, bagageluckan) och så bar det av till Tamarindo, "the shithole of the earth". I bilen fick vi höra historier om Matos och hans framtidsplaner. Han berättade att han var från Uruguay och kommit till Costa Rica för nio år sedan. Han hade dock börjat tröttna på det latinamerikanska folket som vill ha allt, men inte jobba. Si, like the song "Everybody wants to go to the sky, öh heaven, but nobody wants to die". Hans närmsta mål är att deltaga i nästa års "world surf championship" för herrar + 35. Va, killen ser inte ut att vara en dag över 25, men 36 it is.

The Gang

Resan in till Tamarindo gick ganska snabbt, "Väntar man på något gått så är det ju bara härligt". Bankomaten extraknäckte som slotmachine och gav Alle bara 20 $. "Slut på kontot"? Nej då, slut i machinen. Som tur var fanns det en annan ATM i en närliggande matbutik och Helle, Marcus och Alle fick till slut ut sina dolares. In i bilen igen för att göra ett snabbt stopp i Matos Tamarindo shop. Matos nosade där fram en bräda till Gustaf som hade kommit i köptankar. Alla andra skulle ju få nya brädor, så varför skulle han ha en 3 veckor gammal, och totalt omodern bräda? Brädan surrades på taket för transport till Playa Grande. Om Gustaf skulle vilja köpa brädan så finns den ju då i den lokala shopen. Vi satte av hemåt för att runda av dagen på Kike's. Det blev pizza, öl, biljard och massa annat nice, till ett bra price.

"The Rookie"

Morgonen den 27/10 inleddes som vanligt med gröt. Det kändes i luften att denna dagen var något alldeles särskilt. För efter frukost bar det av ner för kullen med destination "MatosFilms Surfshop". Där fick vi ringa in Matos (han låg och sov) för att fixa Alles, Marcus och Helenas nya brädor. Det sattes på nya fräscha pads och Matos vaxade och gav ut lite professionella vax-tips. Han är trotts sin ålder sjukt vältränad och faktiskt sponsrad av Honeycut (handmade boards from California dude), Rata (afroamerikanskt surfmärke?!) och en del andra surfmärken. Brädorna betalades och så var det dags för premiär.

The session was grym alltså. Alle och Helena köttade med sina nya brädor och Marcus pumpade vågor, stora som små. Matilda satte riktigt najsiga svängar och Gustaf låg och guppade på sitt hangarfartyg. Efter de 3 timmarna of awesome surf var det inte många sura miner. Förutom när det kom till Gustaf som var avundsjuk på alla andra som hade mindre och finare brädor. Eftersom Marcus skulle gå in till Tamarindo för att hyra bil så bestämde sig Gustaf för att följa med och ta ut pengar. Här skulle det spenderas. När de andra fick höra att det var utflykt på gång, med fri skjuts hem, blev duon helt plötsligt en kvintett. Promenaden avverkades ganska snabbt och vid floden mötte vi en svensk som bodde i Colorado halva året och i Helsingborg den andra halvan. Nu hade han dock tagit semester med familjen i en månad. När vi kom in i centrum så hyrdes det bil och köptes smothies. Det hade hunnit bli mörkt, så sällskapet valde, efter en demokratisk omröstning, att köra rakt hem. Marcus och Gustaf avslutade även denna kväll med några öl och lite biljard på Kike's, mmmmmm.

Gustaf på lånebräda

Morgonen den 28/10, Marcus är lite butter. Han kommer att missa dagens surfsession för att åka och hämta syrran. Alle som, med sliten axel, tvingas avstå surf väljer att följa med. Vi andra går ner för att surfa. Surfandet avslutas 14:30 för mallanmål och vattenintag. Avbrottet visar sig vara extemt timat, för vid huset möts surfarna av en vit hyrbil med värdefullt innehåll, MAT! Alle och Marcus har nämligen fått sköta veckans mathandling och även hämtat veckans gäst; Madelene Hammarstedt representing Snårestad, Ystad, Skåne, Sweden. De tre nyanlända roadtripparna skyndar sig in i huset. De har nämligen inte ätit någon lunch. Tja, om man räknar en chokladdränkt donout + ett par bananer som en perfekt GI lunch så kan man ju säga att de skyndade sig in för mellanmål. Maten intas i en väldig hast för att Marcus ska hinna in till Tamarindo med hyrbilen och sedan gå tillbaka innan mörkret faller. Marcus, Matilda och the Rookie lämnar huset i den puliga vita bilen. Så gör även Alexandra och Gustaf, men Gustaf ska surfa och Alle ska fotografera. En timmes kvällssurf räcker dock och en skön solnedgång kan återigen skådas från Playa Grande. Hem för att duscha och äta. Sedan tar Gustaf lånebrädan under armen och traskar ner till Matos. Här ska det köpas bräda. Nere vid vägen möts han av tre gringos som tagit svarttaxi hem. Båtarna slutade gå över floden, suckar Marcus. Marcus följer med till surfshopen och brädan inhandlas.

"Un Vélo (franska"

Kvällen avslutas med film, en dokumentär om "big wave surfing". Vi somnar laddade och glada, Vinden blåser in genom myggnätfönstren, med riktning off shore!

Ny Board, Frilla och Pets!

Nu är det riktigt varmt. Vi sitter i skuggan på den lokala puben (byns internetkälla) och försöker, så gott det går, att svalka oss med diverse drycker. Mycket händer mellan inläggen då det inte alltid är så tillförlitligt med ström i detta land. Igår t.ex. så bestämde sig elbolaget för att stänga av strömmen mellan 8 och 2 på förmiddagen för att åtgärda de ständiga strömavbrotten. Det återstår att se huruvida de fått bukt med problemen. Men oss går det ingen nöd på!


Torrperioden börjar knacka på dörren vilket innebär offshore-vindar och pulig surf. Dock är det ju sol hela tiden (jobbigt). Matilda, som har fastnat i surfträsket, bestämde sig för att traska in till Tamarindo och inhandla en ny bräda. Med lite hjälp av Helena och Alle lyckades hon nosa fram den "perfekta brädan". När hon återvände vid lunchtiden så möttes hon av avundsjuka blickar från de två nysurfade hunkarna Åke och Gustaf, som genast började planera framrida brädbyten. KÖPA KÖPA KÖPA! "Om man köper den bästa brädan så måste man ju bli bäst, och den bästa brädan är ju oftast dyrast", visa ord.


Vi lever ju ganska gott här va, men som sanna falsterboiter betyder sommar även golf. Denna abstinens stillade Å och G genom att tigga bollar och klubbor från världens softaste hyresvärd Kai. Tee-off fick helt enkelt ske precis utanför dörren. Fördelen med att bo på en hög kulle är ju att slagen blir ganska långa om man lyckas få bollen över regnskogens trädoppar. Detta hade G lite problem med, medan Åke presterade höga fina drivrar rakt ut över apor och trädgårdsarbetare.


Alle har tränat fingrarna genom att utveckla sina frisörskills på Gustaf hår. Lite jobbigt då den enda saxen var ganska liten, den sitter nämligen på Gustafs Leatherman. Resultatet blev extremt lyckat, men som man brukar säga: "Allt klär en skönhet och allt missklär Marcus".


Undertiden som klippningen pågick roade sig det övriga sällskapet med att titta och fota (med kamera, inte sparka alltså) apor. Lejonaporna får väll betraktas som våra närmsta grannar. Det fotograferades även nya husdjur.


I övrigt funderar vi på att skaffa en gemensam agent eftersom vi börjar bli jävligt grymma surfare. Over and out!

Photo session?!

Vi började dagen med en torftig frukost då skafferi och kylskåp gapade tomt. Det blev havregrynsgröt med kanel och macka med smör, mmmm. Denna energibrist ledde till en lugn morgon med bokläsning och lite power naps.

Diskussions ämnet för dagen var vem som skulle åka och handla då Kai dagen innan erbjudit oss skjuts med sin bil till och från " El Pasifico Super Marcedo". Eftersom det inte fanns plats till alla valde Matilda och Alle att stanna hemma. I bilen berättade Kai åter igen en massa sköna historier om sitt liv och han passade även på att beklaga sig över våra grannar som tydligen är "dope delers" och specialiserat sig på kokain.

Väl framme vid affären så inhandlades det mest nödvändiga och i stora mängder. Kai som var med trodde tillsammans med "köttexpediten" att Gustafs spanska var ute och cyklade när denne utryckte sig som en spanjor och sa att han ville ha tio kilo köttfärs. Då de tillslut fattade att Gustafs språkkunskaper är oändliga och han faktiskt ville ha tio kilo kött trodde amerikanen Kai att vi skulle göra hamburgare av allt, jaja.

När Shopparna anlände hem blev det lunch (pasta bolognese) och efter lunchen bar det av till den lokala surfshopen för att hyra brädor. Kvällen innan hade de andra lämnats in på lagning och materialet som man lagar med hade inte torkat klart. Matilda som hade ätit en glass innan den sena lunchen upplevde en ut av sina berömda blodsocker/homörs dalar. Detta ledde till surfstrejk för Matilda som gick upp för att vila. Marcus och Gustaf valde dock att hyra shortboards. Marcus valde en extrem 6'4'' bräda (Marcus egna är 6'9'') och Gustaf valde en 6'8'' (Gustafs egna är 7'2''). De två nyblivna surfproffsen skyndade sig upp till huset där Alle och Helena väntade med nyvaxade brädor. The session was on!

Väl nere vid vattnet trodde Gustaf och Marcus först att de tagit sig vatten överhuvudet men icke. Bara en kvart in på the session var Marcus uppe och jobbade vågor med sin lilla bräda. Gustaf som är något av en slowstarter väntade lite, men även han fick några riktigt fina vågor. Alle gjorde kraftiga framsteg och lyckades fånga en riktig monstervåg och Helena cruisade på vågorna som om det vore en söndagspromenad med Hugo.
När solen gick ner kände alla fyra att det varit en riktig toppen session. När de fyra kom upp på stranden stod Matilda där med en systemkamera i handen. Matilda såg ut som en riktigt proffsfotograf och var på strålande humör. Hade det inte varit för de dåliga surfarna som hon fotograferade hade det kunna bli riktigt många fina action shots. Nu blev det istället många sköna naturbilder och några få, men fina surfbilder. Nu får Kelly Slater & co. passa sig, The battle is on!

TAMARINDO

Vi vaknar av att solen skiner in genom fönstrena och bestämmer oss för att idag blir det ett Tamarindobesök. Så vi äter frukost och spelar en omgång Chicago innan vi ger oss av till fots. Som bekant tar det ungefär 50 minuter att gå dit längs stranden. Vår idé med besöket var att storhandla eftersom byn trots allt är större än Playa Grande och pga detta antog vi att där skulle finnas mataffärer med större utbud. Detta var dock helt fel gissat, Tamarindo är inte vad vi förväntade oss! Däremot avslutade vi trippen med en utsökt lunch med havsutsikt.

Eftermiddagens surfsession var inte så lyckad trots att solen sken och vattnet var bättre än det har varit på minst tre dagar. Brädan som Matilda hade fläktes upp ordentligt och är numera oanvändbar (det är alltså bara att köpa en ny), Gustaf tappade sin på asfalten så att den studsade fram när han i panik försökte fly från två ettriga hästflugor och Marcus ena fena slets av i en våg och därmed gav efter sig ett jack i brädan. Detta resulterar att vi i nuläget har två stycken användbara brädor och förhoppningsvis är killarnas brädor reparerade snart.

Over and out!

APINVASION

Go'morgon!

Vi gick upp som vanligt vid sextiden för att äta frukost innan surf session nr 1 när Matilda plötsligt ropar;
Hör ni aporna? De sitter i trädet precis ovanför vår balkong!
Vi trippade ut tysta som möss och mycket riktigt satt hela familjen Apansson och pratade med varandra med sitt otroligt ljudliga howlande. Kvicka som vi är kilade vi in för att hämta kameran och voilà, här har vi the howling monkeys (Lejonapor)!

Efter en liten stund började familjen traska vidare från träd till träd och tog sig över till andra sidan av huset. Vi följde givetvis efter och vår hyresvärd Kai ("I get so many good waves dude") upptäckte vårt intresse för aporna och kom över till oss. Han berättade att de faktiskt kommer hit oftare nu när träden är större och det därför är lättare för dem att passera. Vi kommer alltså att få se mer utav våra sjungande kompisar.







Over and out, stay tuned!

Efter regn kommer solsken

Efter nästan tre dygn av konstant monsunösregn har solen börjat titta fram igen! När det regnar här är det helt galet och man kan knappt lämna huset. Floder bildas som inte fanns innan och det blir översvämningar lite här och var. Pga. regnovädret har vi inte kunnat surfa, varken på internet eller i havet. Men som de svenska vikingar vi faktiskt är tar vi det med en klackspark. Helena och Matilda gav sig ut i regnet ändå för att ta sig till Tamarindo och kolla läget. Totalt två timmars gång men vad gör man inte för att få se lite liv och rörelse? Denna dag spenderade de andra fem timmar på Kikes place med biljardspel, lunch och läsning. Det tog hela den här tiden att komma på att man faktisk kan skydda datorerna med plastpåsar, och på så sätt ta sig hem till huset.

Men som vi alla vet, efter regn kommer solsken! För tillfället sitter tre av oss på Kikes och väntar på att Gustaf och Helena ska göra klart lunchen där hemma. Solen skiner och snart är det dags för surf, efter två dagars ofrivilligt vilande! Det var allt för nu!

Liten bildupdate!

Vårt lilla casa på den lilla kullen.

Marcus kompis.

Marcus in action.

The gang in action.

Alle balle.

Helena och Alle in a 2 action.

Fin våg.

Helena som är en fena på surfing.

Playa grande (pv).

Apan efter att ha hoppat på elledningen, ingen bra idé.

Kvällsmys.

Gustaf Åstrand, cool eller vad?

Krabba.

Playa Grande

Första veckan

Efter en mycket händelserik vecka utan bagage, nära dödenupplevelser, hajhuvuden, sköldpaddor, apinvasioner, skorpioner och självklart en hel massa surfing känner vi nu att vi äntligen landat på Playa Grande, Costa Rica. Vi har så mycket att berätta att det kommer bli svårt att få med allt i ett inlägg. But we will do our very best, or will we?

Hur som helst. Vårat liv här i regnskogen är allt annat än komplicerat. Vi går upp vid 6 på morgnarna för att pricka in de gyllene 3 timmarna innan högvattnet kommer in. Detta skedde idag (lördag) 12.05 och förskjuts varje dag med ca 50min, ca 6h mellan high/low. Efter 2-3h i vattnet känner man sig ganska mörbultad så då glider vi hem till våran lilla stuga för att tillaga ett av våra tolv inhandlade kilo kött. (Kosten består för tillfället av antingen chili con carne med ris eller spagetti med köttförsås. Den sistnämda övergår dock ganska ofta över till någon vegitarisk variant då vi glömt tina köttet). Sedan har vi ganska många timmar att döda då surfingen är närmast obefintlig från högvatten -> lågavatten. Dessa spenderas med vila eller böcker, och ganska mycket gnäll från Helenas sida för hon blir rastlös. Vår oförmåga att komma på nya roliga saker att hitta på kan bero på att vi haft något bagage på en hel vecka och därav känt oss något handikappade. Något som det nu ska bli ändring på.

Den lilla byn som ligger belägen nedanför oss, vi bor på en stor kulle, består av Kike´s Place (restaurang/pub där de även har gratis internet) och två surfshops. Kike´s Place har stora portioner till överkomliga priser. Maten ligger mellan 4-8 dollar och består av allt från pasta,kött,fisk och traditionella Costa Rica dishes. Ölen ligger på 1.5 dollar och kaffet på mindre än 1 dollar.

När vi ändå pratar om våran situation här i CR får man inte glömma att nämna våran landlord Kai. Kai är kanske 50 år gammal och bor 20 meter från våran stuga med sin fru Ruth, hunden Sunny, deras dotter och Ruths son. Kai måste vara en av de mest obekymrade människor man någonsin kommer att stöta på. Han är uppväxt i södra Californien, surfat hela sitt liv och kom hit i slutet av åttiotalet. Han köpte upp lite land där han nu byggt 3 stugor som han hyr ut. Vi gillar att prata med Kai "I get so many good waves, man" - säger han samtidigt som han tittar lite drömmandes ner i marken med ett skönt leende på läpparna, "The waves here are bitchin´in november, dude" - säger han med samma leende på läpparna. Men han poängterar att han bara surfar när det är bra förhållanden för att sedan återigen dra kommentaren "I get so many good waves, man". Störtskön snubbe som när vågorna blir bättre ska visa oss de bästa surf spotsen.

Nu tror jag vi täckt det mesta av hur våra dagar normalt sett ser ut. Inte helt fel.

Vissa specifika händelser under veckan är mycket nämnvärda. Vi kan börja med en rolig grej, inköp av surfbrädor! Marcus och Gustaf var de första att ge sig av för att köpa brädor. Två brädor plockades fram ur det, dessvärre inte så stora, sortimentet av brädor. Det var en helt ny bräda, 6'9, och en bräda som var lätt använd, 7'2. Marcus, med sin otroliga surfvana, åkte på att köpa den nya brädan då den var snäppet svårare. Något vidare prutande blev det inte. Antar att vi boys är lite för snälla för det. Men ett leech och vax lyckades vi iallafall få med i priset. Annat var det för tjejerna som fick tag på 3 brädor som de iskallt prutade ner från 660 dollar till 600 tut. Starkt jobbat! Tjejerna turas om att använda de olika brädorna då dom är av olika längd och typ tills dom känner att dom vet vad dom vill ha och således kunna köpa en helt egen bräda. Kvalitén på tjejernas brädor är kanske inte den bästa. En bräda har redan varit inne på lagning efter att en fena lossnat och det är väl bara en tidsfråga innan de andra två måste lagas.

Nu är vi i alla laddade för surfingen och tjejerna tog idag steget ut till "the big boys", (Marcus & Gustaf) vid de stora vågorna utan för strandbrytet. De gjorde där enorma framsteg och imponerade starkt vilket fick både Marcus och Gustaf att skämmas lite över hur svårt vi suttit och beklagat oss för att det skulle vara där ute.

En mindre rolig upplevelse var när Marcus ,efter förlust i den klassiska bäst av tre sten/sax/påse tävlingen, skulle köra och storhandla. (Då man måste vara 21 för att få hyra bil så har ansvaret landat på de båda äldre, mer ansvarsfulla och pålitliga personerna i gänget. Big Boys.) Economy Rent a Car levde verkligen upp till sitt namn när de levererade en bil, vars fotbroms, i nerförsbacken på väg mot mataffären helt slutade fungera. Med Marcus bakom ratten och tre tjejer i bilen blev det lite stressigt där en stund... Handbromsen kunde sakta ner bilen tillräckligt för att inte störta in i bilarna framför. Väl nedanför backen fick vi ta oss till närmaste mack för att ringa Economy Rent a Car som kom och bytte ut bilen.

Det var några läskiga minuter i skräphögen vi fått hyra. Till historen, som ännu inte är uppklarad, hör att Marcus inte var redo att betala fullpris för en bil som försatt oss i livsfara. Detta uppskattades inte av personen som skulle komma för att hämta och ta betalt. Det innebar att han var tvungen att ringa sin chef som bad Marcus ringa nästa chef som sa att hans chef (big boss) skulle ringa Marcus. Vilket han ännu inte gjort. Återkommer med vidare information om detta.

Dagen därpå var vi alla glada att kunna ta på oss torra, rena kläder! Marcus, Helena och Gustaf fick ta sig en efterlängtad joggingtur i sina joggingskor som nu hade kommit med bagaget. Det blev väl en 5-6km med en flåsandes, inte i form, Marcus. Marcus kände lite att han drog ner på tempot, långdistans har ju aldrig riktigt varit hans grej, så han föreslog lite intervaller. Här vart det helt andra bullar och Marcus praktiskt taget kissade ner allt motstånd. (Med risk för att vara opartisk då det är jag, Marcus som sitter bakom "pennan" eller tangentbordet eller skärmen eller ja vafan, ni fattar.)

Vi gjorde ett häpnansväckande fynd under vår joggingtur dock. Ett hajhuvud! Kroppen var avbiten med en liten bit av ryggen hängandes kvar. Men där var det, svart på vitt, det finns definitivt haj i vattnet där vi surfar. Huvudet var väl kanske inte det största, säg stort som en handboll, men med tanke på att att kroppen var avbiten väcks ju misstankar om större monster där i vattnet. Eller äter hajar hajar?

Sköldpaddorna ska vara vad som lockar hajarna. De lägger, som ni kanske vet, sina ägg på just den strand där vi surfar. Och de kan skymtas i vattnet när man ligger och väntar på den rätta vågen.

En häftig upplevelse var när vi fick besök av en flock apor som bestämt sig att korsa mellan trädkronorna som stolt hänger ovanför våran stuga. Kommer ett eget litet inlägg om det då vi har fina bilder vi även vill kunna ladda upp.

Over and out, stay tuned!

Äntligen framme!

Resan hit kan ha varit den mest händelserika någonsin. Bagaget försvann redan i London (vår första mellanlandning) trots att vi spenderade mer än fem timmar på flygplatsen. Heathrow är helt enkelt Heathrow. Men vi kunde ju bara hoppas på att det skulle komma ifatt oss eftersom hela resan skulle ta 34 timmar.

Vi hoppade på planet till Washington DC och där tappade Helena sin "säkra" mag-pengar-pung. Både Matilda och Alexandra hade tänkt att investera i var sin sådan, men efter detta insåg dem att det inte var någon idé. Vi försökte förgäves få tag på Helenas pengar men allt städpersonalen hade hittat på planet var en mobil, och det hjälpte ju inte oss. Vi fortsatte därför och åkte genom Washington med en shuttle och chauffören berättade nästan hela stadens historia för oss. Vi uppskattade detta mycket då det var väldigt intressant men desto mindre hans uppmärksamhet på vägen. Vingligt var det men som tur var det sent på kvällen och därför lite trafik ute på vägarna.

Övernattningen skedde på Reagan National Airport med utsikt över flygplatsen och alla plan. Vi fick dock inte mer än två timmars sömn totalt. Mitt i allt märkte Marcus att han hade tappat bort sin mobil, men var? Självklart var det ju den mobilen som personalen hade hittat på flighten där Helena tappade bort sina pengar.. men det visste vi ju inte då. Synd men sant. Klockan fem på morgonen, lite mer än två timmar innan nästa flyg skulle avgå, blev vi hungriga och åt varsin fet hamburgare med pommes frites till frukost, vi var ju trots allt i USA.

Nästa flyg skulle ta ca sex timmar inklusive en teknisk mellanlandning efter halva resan i Miami. När vi skulle gå igenom säkerhetskontrollerna ropade plötsligt en av de biffiga vakterna "CODE RED", "WE HAVE CODE RED". Shit tänkte vi alla när vakterna sprang fram mot Matilda och Marcus som gick igenom kontrollerna efter Alexandra och Helena. De hade tydligen fått röda streck över sina biljetter vilket betydde att säkerhetspersonalen skulle göra en grundligare kontroll på dem. Gustaf som fortfarande var kvar i en av de inglasade burarna som man skulle gå igenom, hade också ett rött streck över sin biljett och fick stanna kvar i buren. Nu kom det också vakter springande mot de chockerade Helena och Alexandra som redan hade gått igenom kontrollerna och bara iakttog uppståndelsen runt de andra. Vakterna frågade om de var i sällskap med de andra tre och om de kunde ta fram sina biljetter igen. Det visade sig att Gustaf (reiseleiter) hade gett Helena och Alexandra fel biljetter och därför inte fått code red. De "rätta" biljetterna hade i själva verket ett rött streck de också. Så det var bara för alla att följa med till ett avskilt ställe och bli riktigt genommuddrade.

Klockan elva på morgonen lokal tid var vi äntligen framme i Costa Rica.. men ännu inget bagage. Det var fortfarande kvar i London. Vi hyrde en bil för tre dagar och nu återstod den sista sträckan från Liberia till Playa Grande och den lilla byn. Först skulle killen på biluthyrningen "bara" byta batteri eftersom det visade sig att det var kasst.
Hela bilresan var fantastisk med vyer vi aldrig sett förut! Det tog ungefär en timme innan vi var framme vid vårat lilla hus, helt perfekt för oss!